Callo84

Vaknade vid 02:00 med fruktansvärd värk i magen och ryggen. Värmde som vanligt min vetekudde och tryckte i mig två alvedon. Sedan blev det soffan och slötittande på tvn. Men magontet försvann ej och jag satt och pustade och stönade tills E gick upp vid 05. Då fick jag nog och ringde special förlossningen på östra sjukhuset. De bad mig vänta med att komma in till vid 8-9 tiden. E gick till jobbet för att komma tillbaka och hämta mig vid åtta. Värken hade inte gått över och jag hade inte känt så mycket sparkar sedan i fredags, bara enstaka rörelser, så jag blev lite orolig.

Vi åkte in och jag sa åt E att han inte behövde följa med in då jag trodde att jag bara skulle få lite smärtlindring, plus att han hade en tidig bowlingmatch. Jag blev inskriven vid 08:20 och de försökte sätta en CTG (mäter sammandragningar och hjärtljud). Men barnmorskan hittar inga hjärtljud! Jag blev mer och mer nervös och kördes till ett Ultraljud. Där ser de att hjärtat slår och att han ligger med fötterna nedåt. CTG funkade ej på grund av att min buk var så spänd.. I journalen står det att jag har puls på 105, är mycket andfådd ochsmärtpåverkad. De tog urinprov men de visade inget. Jag får ett rum och skall vänta på ronden som är vid 9-10.

När de väl kommer så säger de direkt att jag måste tappas på fostervatten, då de aldrig kännt en sådan spänd mage förut!  (Doktor Jan som tar hand om mig från den stunden, kommer jag vara evigt tacksam, vilken underbar läkare!)

Klockan 11 åker vi iväg till ett ultraljuds rum med 2 läkare och 2 barnmorskor. På grund av att det är söndag är inget förberett och läkarna är ej vana vid att preppa allt själva, så det blir några sköna skratt när man ser dem irra omkring och inte ens vet var ul-gelen är! Jag får en spruta (den första av många många under de kommande veckorna) morfin så att jag kan ligga still på rygg medans de gör undersökningen. Jag känner mig otroligt lugn, och har inga smärtor för första gången på måååååånga veckor!

De ser att Dennis är väldigt lugn och rör sig inte i magen även fast de buttar på honom. De ser även någon "konstig boll" i magen, men gör ingen mer undersökning av det utan tar fram en mega nål som de sticker in i sidan av magen. Sedan börjar de suga ut vatten. Jätte konstig känsla, det gör inte ont, men känns sjukt, plus att man ser sitt ofödda barn jätte bra på skärmen och nålen som suger ut vatten..  Efter 45 minuter har de tappat 1,5 liter! Jag känner mig som en ny människa, med vad jag tycker, en PYTTE mage som är MJUK!

Väl tillbaka på mitt rum får jag ytterliggare en spruta pga att jag är Rh-. (Detta betyder att om jag inte får en spruta kan jag bli "allergisk" mot fostret vid nästa graviditet).  De kommer in med frukost, jag är så törstig så jag häver i mig äppeljuicen men två sekunder senare får jag springa och spy. Jag bryr mig inte, fast det är min värsta fobi att spy, jag är ju lycklig och hög på morfin! Läkarna kommer in och säger att jag kräkts pga morfinet och att jag får vänta med att äta en stund. De kör en ny CTG och ser att Ds hjärtljud är konstanta på 140-144 slag per minut, de vill att de ska variera mellan 120-160. Men de lugnar mig med att barnet också är påverkat av morfinet. Jag har även sammandragningar varannan minut! Jag får ett stolpiller som ska ta bort dem. Efter att jag kräkts ytterliggare en gång sitter  jag i en stol vid fönstret, solen lyser så fint på mig och jag känner mig så lycklig. Men jag förstår att det är morfinet som jäklas med mig, men kan just i den stunden förstå de människor som knarkar..  Va skönt att inte bry sig om något, bara var i ett rus. Jag lägger mig i sängen och däckar direkt, jag har ju knappt sovit på 4 veckor!

Vid halv sex görs ytterliggare ett UL där Dennis har vaknat till och är sitt gamla vanliga jag och sparkar på som en galning. I journalen står det sedan "UL visar nu att det finns en expansivitet som är tydligt urskiljbar i vänstra bukhalvan på 57*85mm, med homogent utseende".

Tillbaka på rummet görs ytterliggare ett CTG och mina SD är borta, men hjärtljuden lika konstanta på 140-144. Läkarna svarar hela tiden på mina dumma frågor och berättar att de skickat foster vatten till ett kromosom prov och att det vill göra en magnetröntgen för att se vad "bollen" är för något.

Oj oj vilken dag. De kommer in med mat och min älskling kommer på besök. Vi försöker att inte bli oroliga men innerst inne gråter man av nervositet. De säger att jag skall stanna över natten för ytterliggare undersökningar och observationer. Älsklingen åker hem då han hatar sjukhus och jag vill inte tvinga honom att sova över. Jag är så trött och somnar innan huvudet nuddar kudden.

Detta var för ett år sedan, helt galet, känns så overkligt. Har några dagar till nertecknade så jag tänkte skriva dem nu i dagarna, skönt för mig att minnas lite och sedan se på våran underbara son att allt gick bra, och kanske kul för er att läsa?


Magen före och efter tömning.