Callo84

Jag är så otroligt ledsen ikväll, tårarna kan inte sluta rinna. Min älskade älskade farfar gick bort igår och det är nog först idag jag fattar. Jag älskade min farfar, han var helt underbar mot mig och min syster. Så många timmar vi har spenderat med honom under våran uppväxt, han har haft en stor betydelse i mitt liv.
Sen jag flyttat ifrån långed har han ändå hållit kontakten, ringt och jag har hälsat på honom när jag varit hemhemma. Han tyckte så bra om Dennis och var så orolig för honom när han föddes och varje gång D varit sjuk har han ringt för att kolla så han är på bättringsvägen. Han har varit densamma så länge jag kan minnas, även nu det senaste då han var lite skrutten så kunde man ändå skoja och minnas tillbaka.


Jag älskade hans köttbullar med stekt potatis, ingen i hela världen kan göra lika goda som honom. Så sent som i julas sa jag att jag skulle köpa ingridienser hem till honom så fick han säga vad jag skulle göra för att få hans smak. Då ville jag så gärna äta dem en gång till. Nu kommer jag definitivt aldrig få göra det mer..

Jag älskar honom för hans relation med min syster, om han har betytt mycket för mig har han gjort det än mer för henne. De var ett eget litet "gäng" som alltid hängde, busade, spelade kort och hade roligt ihop. När jag gick till gammelfarmor efter skolan gick hon till farfar.

Jag älskade att han kallade mig "piga", att han kallade pyjamas för nattsärk, att han alltid hade choklad och sockerdricka hemma, hade man inte käkat frukost fanns det alltid kräm (med fet mjölk och med ett extra tjockt lager socker på) och som sagt, var man hungrig gjorde han köttbullar, rödspätta eller fläsk kottletter.
Han kom hem till oss nästan varje dag och hade alltid med sig kakor eller bullar. Han spelade ofta boul på grusplanen så var han inte hemma så var han där.

Det finns så mycket jag kan säga om min älskade älskade farfar, men inga ord kommer få mina tårar att sluta rinna. Jag vet att man dör när man blir gammal, men jag hade önskat att min farfar blev 200 år och att han alltid fanns där. Jag bävar för begravningen, hur ska jag klara den!?

Jag är trött så trött.. Har inte sovit många timmar den senaste veckan, mycket i huvudet. Först mycket funderingar över mina studier, hur ska de gå för Dennis hos dagmamman, massa separations ångest och sedan att bara vänta på att pappa ska ringa och säga att farfar gått vidare.. Nu har han gjort det och då blir man ledsen i stället för orolig.

Men livet går vidare, man måste bryta ihop för att komma igen. Allt kommer att ordna sig, det gör det alltid, men vissa dagar är för hemska.

Men nu ska jag försöka att sova, tror det hjälpte att skriva av sig lite. Ber om ursäkt för mitt sorgsna inlägg..