Callo84

Förstår inte hysterin över facebook. Överallt snackas det och det kommer mail varje dag av folk som vill bli "friends". Var ska man då dra gränsen om vilka som ska bli "addade", killen som jag gick i småskolan tillsammans med, är han min vän? Eller bruden som jag pratat med en gång på en fest hos en gemensam kompis.. Nej jag fattar inte konceptet, skicka blingbling och mail tillvarandra, är det inte bättre att ringa och snacka över telefon, eller ännu bättre träffas och ta en fika? Nu försår jag att det är kul att snacka med de som kanske inte bor så nära, eller rent utav i ett annat land, men jag kommer aldrig fatta grejen.. Tycker mer att det verkar som ett "vuxnare" lunarstorm och de har jag heller aldrig pysslat med. Jag kanske är tråkig, men jag har hellre några nära vänner som man kan träffa lite då och då än 400 friends på facebook..

Jag kan heller inte förstå hur så många folk som det faktiskt är, läser min blogg varje dag. Jag startade den för att min familj skulle kunna se lite bilder och höra lite om vad som pågår i mitt liv. Nu pratar jag ändå med dem så gott som varje dag, men roligt att de kan se bilder på bland annat Dennis. Nu säger inte jag att ni ska sluta läsa, det är jätte kul att folk lägger ner några minuter varje dag för att se hur mitt liv varit det senaste dygnet! Jag läser själv en del bloggar, där de flesta inte har något speciellt ämne, utan handlar mest om deras vardag. Skulle dock vara kul om ni lämnade en kommentar då och då så man kan se vilka ni är. 

Jag tror inte att jag har skrivit om vad som egentligen var felet med D. Han föddes med en tumör med det fina namnet Mesoblastiskt Nephrom. Det är en godartad tumör som sätter sig, och nästan "äter upp" en njure. I Dennis fall, höger njure. De märkte detta när han låg i magen och de tog cirka en vecka innan vi fick reda på vad som var fel. Vi hade den veckan pendlat mellan hopp och förtvivlan då en läkare sa att det kanske inte ens gick att rädda honom. Men som tur var gjordes flera kontroller och tester och de kom tillslut fram till att det var denna tumören. Det hade tydligen hänt bara en gång i Sverige förut, att ett barn föds med denna sorts tumör. Vi hade tur då den kirurgen som opererade Dennis även hade opererat den! Så hon visste vad hon gjorde. Men nu är allt historia och han lever som en vanlig liten bebbe, fast med bara en njure. Så det kommer som sagt inte bli några kampsporter eller rugby för hans del.. Om mamma får bestämma alltså.. :-)

Idag har E varit och fixat allt hos mäklaren då lägenheten blev såld igår. Nu blev det som vi hade fruktat, hon vill flytta in i början av januari, men vi får lösa ett annat boende i några veckar bara.. Inte så bara kanske, men allt löser sig. Om inte annat får vi bo hos mor och far då syrran nyss är utflugen och har lämnat efter sig ett gästrum.

Idag var "gymnasie brudarna" här en sväng. De tyckte D var såå söt, och de har de ju rätt i ;-) Det blev inte så mycket gamla minnen snack idag, och de var väl kanske tur då man känner sig såååå gammal när man tänker på vad länge sedan allt det hände. :-) Jag tror nog att det inte kommer dröja allt för länge innan de börjar producera sina egna avkommor, ha ha.

Jag är extremt shopping sugen just nu. Es syster fyllde år förra veckan och hon fick en shoppingrunda och ett biobesök av oss som vi ska klara av nu på fredag, så då kanske jag också får köpt någonting. Jag måste i vart fall ha en vinterjacka.. Speciellt om jag ska klara av långpromenader med vagnen. Det vore bra om den tålde regn, för om jag känner göteborgs vädret rätt kommer det vara mer regn och slask än snö i vinter.

Nu blir det några avsnitt av without a trace, då E är hos en polare och jag inte orkar gå ut i regnet.. Kanske ett glas vin också så här en tisdagskväll?